Vasa - helt okej

Julkaistu 26.02.2013. - En språkstudents vardag

Vi väntar på det där soliga vårvädret.

Vasa är inget dumt ställe. Man kan kanske tycka att jag inte låter överdrivet entusiastisk, men det är i så fall bara för att ett bra mycket mer underbart ställe ligger ynka 100 km härifrån – jag och riksåttan har blivit goda vänner vid det här laget. Jag tillbringar förstås merparten av min tid här i Vasa, men ”hem” är ändå inte min brändöska etta utan det solgula egnahemshus som jag vuxit upp i. För gräset blir faktiskt inte grönare än det är i Syd-Österbotten.

Hur som helst. Vasa är inte så dumt. Det finns vissa gånger som staden utan tvekan vinner över min hembygd. Det hjälps inte att det faktiskt finns en nattklubb och tre barer på en sträcka på några få hundra meter i hemkommunen – ingen av dem är Oliver’s Inn. Jag skulle kunna försöka mig på att förklara varför det duger bättre än hemtraktens fredagskaraoke och discolamporna som tveklöst skulle kunna orsaka såväl trafikolyckor som epileptiska anfall. Men jag känner lite att ord är överflödiga.

Ni har säkert hört Vasa omnämnas som ”Finlands soligaste stad”. Det känns som bullshit när snöslask läcker in i kängorna och man drar sig för att öppna bakluckan på bilen för att undvika att vantarna färgas vårvintersbruna. Men när solen väl lyser gör den det definitivt med stil. Vasa klär i solsken, helt enkelt. Inte alls lika bra i höstregn eller töväder.

Jag tycker om att läsa böcker. Att påstå något annat vore ju närmast kriminellt för en modersmålsstudent. Därhemma har jag förvisso inte många steg till närmaste bibliotek, men tyvärr är utbudet inte bara klent utan för det mesta också inaktuellt och ointressant. På Vasa stadsbibliotek kan jag ströva runt i timmar. Som tidigare klargjort är jag en nörd, så det här kanske inte är livsavgörande för alla, men jag blir väldigt glad av överfulla bokhyllor. (Snart får jag väl besöksförbud, som jag trakasserar bibliotekarierna. Jag är väldigt tankspridd – någon hävdar till och med att jag kan vara förtidsdement – och eftersom man inte får välja det pålitliga ”0000” som PIN-kod måste jag nästan varje gång be dem att ge mig en ny.)

I Vasa har jag lärt mig att vara ensam. Många, förmodligen giftiga, försök till matlagning har bränts vid på spisen i min lägenhet. Divanen är redan nedsutten. Fascinerande snabbt fylls bänken med disk och den försvinner inte över natten. Det som irriterade mig gränslöst i början, som att man bara kan använda hälften av mitt kylskåp eller att vattentrycket är så lågt att hårtvättningen tar dubbelt så länge, är numera bara en smula enerverande. Den största fördelen med Vasa är att det finns saker att göra. Man kan ignorera disken och matlagningen lite längre här.